En viskning bakom ryggen, ett falskt leende, ett konstigt beteende det är vad jag kallar falskhet. Jag avskyr falskhet. Man kan aldrig veta vart man har dem. Snacka skit är inte det enda jag räknar in i den gruppen. Med konstig beteende menar jag saker man inte gör/ säger till sina "kompisar". Visst man kan vara jvligt sur, men inte ska man väl säga elaka saker till den bara för det? Jag förstår att man hade gjort det ifall det varit värsta fieenden eller något, men knappt då. Det går ann att tänka saker, men låt det stanna där! Alla gör vi sk misstag, inte behöver man väl bli sur för var minsta lilla sak, som egentligen kan vara ganska ovesentlig? Nej, det tycker jag då inte!
Jag har kompisar utav båda sorterna, äkta och lite mer opålitliga. Ja, varför kan man ju då fråga sig? Men tyvärr har jag inget riktigt bra svar där.
Men vad jag vet är att jag verkligen gillar och uppskattar de äkta! De man kan vara sig själv med, hitta på knasiga saker med, utan att någon riktigt bryr sig. De man vet att de finns kvar även imorgon.

Åh, underbart!
" Man ska inte säga en sak och tycka en annan"